Var hos doktorn igår, en duktig doktor, erfaren som bland annat opererat min pappas öron en gång i tiden. Han sa att det inte ser ut som nån infektion i örat, det jag hoppats på så det kanske kunde gå över nån gång.. Fått tid för hörselkoll om tre veckor, känns tröstlöst just nu och som en evighet dit. Dom ska se var skadan sitter, som om det spelar roll för min del, lider lika mycket var den än sitter..

Det är riktigt svart just nu. Mår rejält dåligt idag. Känns som jag är nere i avgrunden. Trots att jag har världens snällaste man som tar alla nätter med barnen, trots att han jobbar, så jag ska få sova den tid jag kan i alla fall. Älskar honom så oerhört för den hjälpen, finns inte så mycket mer han kan göra.

Tror att det är det jobbigaste i hela det här. Att ingen KAN göra något. Det är bara att gilla läget, o det gör jag verkligen inte..

Ena sekunden tänker jag "Men det är väl bara att somna med tv, det gör jag ju annars ändå jämt, ingen skillnad?" Sen tänker jag "Det kan väl inte vara mer störande än en kyl som piper hela tiden hemma?" (vilket vår gör..) MEN sen slängs jag med all kraft ner i mörkret igen, hopplös, ledsen och känner mig ensammast i hela världen.

Tror och hoppas det kommer kännas lättare sen när jag börjar jobba, inte sitta hemma hela dagarna och hinna lyssna på skiten.

Blä blä blä blä blä..